elinhu

Det har gått över ett år nu, ett år… det är ganska lång tid. Eller ingenting alls beroende på hur man se på saker och ting. I början var det svårt. Svårt att släppa tankarna på dig och allt runtomkring. Men jag var tvungen att ta ett steg tillbaka. Det gick inte att fortsätta. Det bara sårade.

Det gick bra. Riktigt bra faktisk. Jag klarade mig bra utan dig. Jag levde och jag var mig själv. Men nyligen kom jag in i en annorlunda period. Jag såg dig. Jag började tänka och fundera. Tänka på dig. På vänskapen. Jag började sakna. Sakna den där delen av dig. Den fina delen…

Men jag kämpat, kämpat emot mig själv. Tagit hjälp av andra för att inte höra av mig till dig. Trots att jag skulle vilja prata med dig har jag hållit mig från att göra det. Jag vill inte vika mig… vill inte släppa på mina gränser. Därför står jag emot.